Det är inte ofta jag citerar mig själv, men ikväll gör jag det. Texten är tagen från inlägget I was born this way, från 2009-04-11 och går att läsa här.

Att jag var bög, det har jag vetat sen flera år tillbaka, men att jag skulle komma ut som 15-åring, det trodde jag aldrig! ... Med mängder av positiva mail, sms och samtal har jag insett att jag gjorde rätt. Alla har varit positiva till mitt beslut och alla har visat att de stöttar mig - tacktacktacktacktacktacktacktacktacktack! Utan era meddelanden vore jag inte lika glad som jag nu är. 

Tack så hemskt mycket för allt stöd, tack så hemskt mycket!"

 

Det var fyra år sen jag skrev dem där raderna. Då var det en stor grej, både för mig och för min omgivning. Jag var trots allt bara 15 år gammal. Idag är jag däremot 19 år och tänker tillbaka med blandade känslor. Stolt över mig själv, det kan jag ärligt säga att jag är än idag. Det var en omtumlande och känslosam tid. För att komma ut är ingen engångsföreteelse. Att komma ut är en process som kräver både mycket tid och mycket energi. Det är inget man gör med en klackspark. Tyvärr.

Jag läser om homosexuella som blivit misshandlade eller rentav mördade och tänker att jag haft tur som sluppit det. Att jag haft tur som ”bara” behövt ta emot verbala trakasserier. Men tur? Har jag verkligen haft tur? Ska jag vara tacksam för att jag "bara" behövt stå ut med ord som bögjävel och böghora som ekat i korridorerna? Det är fel men trots allt en tanke som finns där. Jag känner att jag haft tur. Men jag har också mått dåligt, och faktiskt till och med önskat dö. Det skulle däremot aldrig hända, men det visar iallafall på hur deprimerad och ledsen jag en gång var och det är därför jag berättar det nu. För ord och hot är inte alltid så lätta att ignorera! Man kanske kan tro att det känns bättre än slag och sparkar. Men vet ni vad? Vid vissa tillfällen har jag faktiskt önskat att bli få slagen istället för att behöva höra alla ekande ord. För ett blåmärke försvinner, men en sårad själ läker sällan.

Idag har jag vunnit. Jag har vunnit över fördomarna, hatet och orden. Jag gick segrande ur fajten med stoltheten i behåll. Mer självsäker än någonsin tidigare. Jag stannade upp och sa till mig själv att sluta bry mig. Det var mitt vapen, vilket visade sig vara mer kraftfullt än dem där orden. Jag lärde mig leva med det och vände istället på det. Jag grät inte, jag skrattade! Jag tyckte rentav att det var underhållande. Det var ju inte jag som var patetisk - det var ju dem! Fördomarna var patetiska. Hatet var patetiskt. Och orden var bara ett svagt och meningslöst vapen. 

 

Jag får ofta frågan "hur orkar du vara så glad och positiv hela tiden?" Jag tror att jag svarat på den frågan nu. Efter att ha gjort den här resan och mött alla de här motgångarna, så har jag lärt mig att älska livet. Jag valde tidigt att ignorera allt det negativa, för jag visste att allt skulle bli så mycket enklare om jag var glad och positiv. Så det fick bli så helt enkelt - och jag lovar er att allt blir så mycket roligare med den inställningen jag har!

 

Avslutningsvis vill jag som vanligt tacka alla ni som stöttat mig under resans gång! Men jag vill också tacka er som gjort tvärtom. Ni med fördomarna och ni med hatet. Ni som ropade dem där orden när jag gick förbi. Ni trångsynta jävlar. Utan er skulle jag inte vara så stark och självsäker som jag är idag!