Idag är det den sjätte november. Det är alltså två år sen min älskade morfars begravning ägde rum. Två år, en månad och en dag sen han gick bort. Det var det värsta jag varit med om. Jag hoppas det dröjer många många år innan jag behöver vara med om något liknande igen. Usch. Men hur jobbigt det än var, hur mycket jag än grät, så var begravningen kanske det finaste jag varit med om. Eftersom det var en månad efter han gick bort så kändes det verkligen skönt att få ett sista farväl. Men jag glömmer aldrig hur jag grät när jag la blomman på kistan.


Den här bilden är så fantastiskt vacker. Min älskade mormor!

pame!