Carola sjöng det och nu har en gammal vän skrivit det. Det gör ont i mig när detta "träd" skriver att de fyra löven fallit, just när skolan tog slut. Men det är inte bara detta träds löv som fallit. Det äldsta lövet på mitt träd. Faktiskt det enda lövet som var tio år gammalt, föll också sakta men säkert till marken i somras. Jag ville inte släppa lövet, jag höll hårt och försökte tejpa fast det igen. Hålla kvar det så länge som möjligt. Men det lossnade och därmed har jag inget sånt löv kvar som är äldre än fyra år. Jag har många löv och när nya grenar kommer dyker det upp nya löv. Det är så livet fungerar. Men mina kompisar har kvar gamla löv, kantstötta men ack så levande. Det har inte jag, inte lika stora och inte lika gamla. 

   Nog med metaforer och liknelser. Att förlora en vän som varit vid ens sida i tio år gör ont. Det gör det verkligen. Det är inte roligt överhuvudtaget och oavsett vad som hänt tar det emot att avsluta en så lång vänskap. Alla minnen. Alla skratt, alla skolresor, alla lektioner, alla roliga minnen. Men alla bråk, alla dumma ord, alla försoningar - de är fina minnen också. Minnen som bara vi har. Sådana minnen får man inte längre, de delar man inte med vem som helst.
   Jag vet inte vad vi, eller jag, gjorde för fel. Varför det blev som det blev? Varför det slutade så? Jag vet bara att vi blev äldre och alla förändras på gott och ont. Att det sen inte passar alla är något ingen kan rå för. Men det kunde slutat annorlunda. Och som sagt, jag försökte hålla kvar lövet.



pame!