Idag är det måndag, och dem flesta börjar skolan. Men inte jag, inte förrän imorn är det dags att återgå till skolbänken. Och självklart börjar man med värsta skoldagen, tisdagar! Det är lite blandade känslor just nu, för samtidigt som det ska bli skönt att komma igång igen så ser jag inte fram emot att börja åka buss och vara upptagen hela tiden.
      Men värst av allt är väl att jag innan lovet, när jag var sjuk, fick beskedet att jag blev framröstad som Elevombud i klassen. Egentligen ska man väl bli smickrad, för det innebär ju att mina klasskamrater har förtroende för mig och tycker att dem kan prata med mig. Men samtidigt mår jag skitdåligt, för jag vill verkligen inte åka till Haga, gå på möten och diskutera mobbning, åka på utbildningsdagar och en massa annat. 
     Jag sitter redan med i ett programråd på Hantverksavdelningen på skolan, och det gör jag för att ingen annan ville. Och jag har suttit i flera styrelser, elevråd, planeringsgrupper och en massa annat, så jag har erfarenhet, men samtidigt är det det värsta jag vet. Det är som en fobi, jag klarar inte av att sitta i en grupp med folk jag inte känner och diskutera saker som mobbning och annat. Så jag vägrar verkligen göra det. Min klass får rösta fram någon annan som kan följa med Johanna, för jag gör det bara inte!
     Mina mentorer och hon som är ansvarig kommer säkert säga emot mig, men dem kan inte tvinga mig och oavsett om dem inte ordnar en ny omröstning så tänker jag inte gå. Då får dem skylla sig själva att vi bara har ett Elevombud i klassen. Först och främst ska jag maila min mentor och berätta, det ska jag göra nu. Sen får vi se vad som händer. Jag vill bara att min skolgång ska gå så smidigt och smärtfritt som möjligt.

pame!