Jag är ganska nöjd med dessa fyra dagar av elegans, glädje och eufori. Folk utanför ICA har snubblat för att de tittat på mig för länge, män och kvinnor på olika platser har pratat med mig, servitörer och kioskägare har gett mig komplimanger och helt främmande lärare har kommit fram och hälsat. Elever har insett att jag är bög, småbarn har börjat skratta och vinka och pensionärer har vänt sig om. Och det är bara några exempel på hur folk reagerat när de sett mig i mina allra bästa outfits under veckan. Det har varit både det ena och det andra, allt från aprikos och lila till rutigt, rött och randigt. (Jag ska försöka få tag på lite bilder...) 
        Att folk reagerar när jag kommer är ingen överraskning. Att jag kan vara provocerande är något jag lärde mig för länge sen. Och att folk faktiskt börjar prata med mig är något jag börjar vänja mig vid mer och mer. Allt detta, helt på grund av vad jag tar på mig. Men att folk tittar på mig har aldrig varit något jag lidit av. Snarare tvärtom. Jag njuter av det.

Vad ska man säga? Jag älskar det, och jag älskar folk som vågar prata med en helt främmande människa bara för att sprida glädje!

pame!