Lyx, flärd, lycka och en musikalisk resa likt ingen annan. Det är nog så jag bäst sammanfattar kvällen. Jag har aldrig tidigare fått uppleva något så mäktigt som detta. Melodifestivalerna i Globen och After Darks shower ligger i lä när man jämför dessa med en konsert med Norrköpings Symfoniorkester och Hanna Lindblad, Bruno Mitsgiannis, Magnus Bäcklund och Elin Rombo. Det utlovades en musikalisk resa och det var just vad vi fick uppleva. Musik från 1911 till 2012, från Strauss till Lady Gaga och med både Queen, Beatles och ABBA däremellan. 
     Det är väl ungefär såhär det brukar låta när jag recenserar en kväll likt denna, men det är just det - det finns ingen kväll som kan liknas med denna. Det här var i en klass för sig. Det var fullt med folk i De Geer-hallen och vi minglade runt bland både okända och kända personer och vart vi än tittade så såg vi någon vi kände i vimlet. Viksborna hade verkligen som vallfärdat till Norrköping för att titta på gamla viksbon Bruno.
     Det finns inget maffigare än en symfoniorkester som spelar låtar som Star Wars-introt och The Final Countdown. Och när jag tänker tillbaka på jublet som uppstod när Bruno äntrade scenen och körde Queens låt I want to break free så ryser jag, liksom då, på hela kroppen. Ett av många andra oförglömliga minnen från kvällen var Elin Rombos och Brunos version av Barcelona - Elins fantastiska opera tillsammans med Brunos coola röst tolkade dem Barcelona på ett magiskt sätt. Och hela hallen gav dem stående ovationer! (återigen, nu ryser jag på hela kroppen bara av att tänka på det!)
     Hanna skrev till mig igår och utlovade Goosebumps kompad av symfoniorkester - och så blev det tillslut. Som extranummer körde Hanna (med den riktiga Mello-outfiten!) sin Goosebumps tillsammans med dem andra. Och när jag hörde introt till Goosebumps kunde jag ju inte sitta still. Jag skrek tills stämbanden brast, stod upp och dansade - helt ensam - och var ganska lycklig om man säger så. 
     Låten Goosebumps sammanfattade konserten ganska bra, och var en mycket bra vald slutstation på den musikaliska resan. Vi satt på första läktaren till vänster, längst fram vid räcket, så när jag gick crazy skymtade jag flera på parkett som pekade och tittade upp på mig - men det bjuder jag på! Och när vi gick ut från konserthallen efter att ha minglat ytterligare en stund, så hörde jag en dam bakom som sa till sin väninna: det där var han som skrek så'dant!
      Och efter konserten träffade vi såklart Hanna och Bruno, på scen, för att kramas och tacka för den magiska underhållningen. Och självklart kunde jag inte låta bli att fotas med dessa två proffessionella och vackra människor! Jag kan inte förstå att jag känner dessa två, det är bara för häftigt för att vara sant!



tack moster lena för den ultimata presenten och för den fina kvällen och tack till hela ensamblen för den fantasiska konserten. och till alla trevliga jag stötte på under minglet. och självklart ett extra stort tack till hanna och bruno - ni är bäst!

pame!