När jag startade Knicket.blogg.se, för mer än fyra år sen(!), var det inte många som hajjat det här med bloggvärlden. Det tog ett tag innan det titt som tätt dök upp nya stora bloggerskor runt om i Sverige. Och nu har nästan varannan person en blogg. Ja, om man inte räknar med killarna då. För "det är ju så bögigt att blogga" - som jag hörde en kille säga i skolan häromdagen. Hur som helst, jag älskar bloggvärlden. Den ger mig extremt mycket inspiration och glädje - och har öppnat massvis med nya dörrar. Min blogg och bloggvärlden har verkligen påverkat mig under dem senaste åren.
      Jag startade min blogg så att mina släktingar kunde läsa om min vardag trots att dem bodde långt bort. Första månaderna hade jag ungefär 4 unika läsare per dag. Mitt rekord var länge 24 stycken. Jag var skitglad. Det dröjde länge innan det blev fler och det dröjde också länge innan jag utvecklade min blogg och mitt bloggande.
      Idag är min blogg en stor del av mig och en stor del i min vardag. Jag lägger ner extremt mycket tid på den, även om det inte alltid känns så frivilligt. Jag har skapat ett beroende, hos mig själv och hos andra - och därför mår jag numera bra av att skriva av mig här. Idag känns det nästan konstigt att göra något som jag sen inte skriver om här. 
       Jag öppnar mig nästan helt och hållet. Jag diskuterade det med en vän häromdagen. Då jag ofta får höra att folk googlat något helt annat men ändå hittat till min blogg, så har jag med tiden insett att jag faktiskt är offentlig. Jag är inte det minsta känd, det menar jag inte, men jag är ju faktiskt en offentlig person. Personer kan ju få reda på mer om mig genom min blogg än vad dem kan få reda på om Carola via Aftonbladet. Det må låta lite läskigt, men jag tror att jag gillar det. 

med det sagt blickar jag framåt och ser mig utvecklas ännu mer som person och bloggare.

pame!