för ett år och 470 blogginlägg sedan var det den åttonde april tvåtusennio. då satt jag inte här, då satt jag i oslo. jag satt där i min ensamhet med datorn framför mig och mobilerna bredvid mig i soffan. jag satt där och väntade och grät om vartannat. jag grät som aldrig tidigare, men jag var också lyckligare än jag någonsin tidigare varit. jag var så innerligt lycklig. lättad över vad jag just gjort, eller rättare sagt vad jag höll på med. jag höll på att komma ut. helt och hållet. jag bokstavligen hoppade ut ur garderoben, till en hel värld. det var ingen engångsföreteelse, det var en process. en värdefull process som tog tid, riktigt lång tid, även om jag hoppade ut ur garderoben den här dagen till en massa människor som omfamnade mig med kärlek och glädje...

men också oro, oro över att jag skulle få det jobbigt. de som brydde sig om mig var oroliga för hur jag skulle må och hur andra skulle reagera. det var de inte ensamma om, för jag var också orolig. men den oron jag hade innan jag kom ut var större. jag visste att jag skulle få det jobbigt, vilket jag fick, utan tvekan. nu när jag var öppen fanns det fler som tyckte illa om mig, det förstod jag alltid. men jag brydde mig inte, jag intalade mig själv att bara höra det positiva - vilket jag gör än idag. så jag förblev lycklig, dag efter dag - gång på gång. jag var hur lycklig som helst och det är jag än idag, ett år senare. för det jag gjorde var det bästa jag gjort i hela mitt sextonåriga liv. jag har inte ångrat mig en ända gång det här året. jag har haft fullt upp med att vara mig själv, något jag inte varit tidigare.

jag har varit falsk mot mig och andra, jag har ljugit och jag har spelat någon som jag inte är. jag har undvikit situationer och jag har låtsas. men inte nu längre, nu är jag mig själv ända ut i fingertopparna! för nu är jag mig själv. och det kommer jag vara, föralltid! för ingen kan få mig att ändra mitt sätt att leva. jag behöver inte be om ursäkt för vem jag är. jag är bara mig själv. jag har lärt mig en viktig läxa och det är att vara sig själv, ta vara på livet och inte låta någon avgöra vem du är. det är bara du själv som vet vem du är

jag har redan tackat er flera gånger, men jag kan aldrig visa hur glad och tacksam jag är för att ha just er i min närhet. alla mina underbara vänner, alla mina kusiner, mina släktingar, mina faddrar, ja till och med mina lärare, och såklart ett speciellt tack till de tre fantastiska personer som hjälpte mig när jag mådde dåligt, när jag var nervös och när jag var ensam och ledsen, utan er hade jag aldrig suttit här och varit öppen homosexuell - verkligen inte! så tack annelie, tack sara och tack christian! ni vet redan hur mycket jag älskar er och hur mycket ni betyder för mig! för att citera mitt komma ut-brev; jag älskar er mer än fyrtio bröder skulle kunna älska en syster. tack för att ni finns.

och kom ihåg allesammans, life doesn´t wait for you to live it.



pame!