Det slog mig just att idag är det exakt två år sen! Ja, ni vet, två år sen jag kom ut som gay! Två fantastiska år som gått så otroligt fort. Jag minns det som om det vore igår. Jag satt på tåget påväg till Oslo och läste en bok som hette Komma ut. Den gav mig oerhört mycket stöd, den gjorde mig lugn och nervös på samma gång. Där berättade kända liksom okända homosexuella personer hur det gick till när dem kom ut.
      En kille blev skickad till akuten och andra hamnade på löpsedlarna. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna varken på sjukhus eller på löpet, men känslorna och tankarna var ändå många. Efter den långa tågresan var jag äntligen framme i Oslo och samma kväll fick min familj beskedet. Dagen därpå, mina vänner och släktingar. Ett par dagar senare, resten av världen!
      Hur som helst, när jag klev på tåget i Katrineholm så var jag en ganska vilsen och ensam grabb inombords. När jag klev av på samma station, en vecka senare, så var jag världens lyckligaste! 

För er som inte redan vet det, jag kom ut via brev och sms. Familj och släkt fick ett brev, mina vänner (som inte redan visste) fick ett sms. Det fanns tre personer som hjälpte mig innan. Det var min kusin Sara, min kusin Annelie och hennes pojkvän Christian. Utan dem kanske jag inte skulle suttit här och skrivit om homosexualitet. Ett par dagar innan jag skulle ta steget ut ur garderoben, så var jag på Gotland med alla mina bästa vänner. Då frågade dem rakt ut, och jag svarade ärligt. Varför ljuga när det ändå snart var dags? Jag vet inte om det här kan hjälpa och inspirera andra som nu är i samma sits som jag var då. Men jag minns att jag fann inspiration via andra bloggare och kändisar, så kanske kan jag vara den som hjälper till nu.

Jag har tackat så många gånger förut, men jag gör det igen: Tack som fan för allt stöd!

pame!